Redan som liten fick jag veta att jag var tjock men söt. Att inte bara få höra att man är fin som man är har och är fortfarande tungt att höra. Vid mellanstadiet blev det ännu jobbigare då jag inte bara blev mobbad för mitt utseende utan även för att jag har dyslexi. Jag blev reserv kompisen som dög när någon var själv.

Jag började redan dansa som 4 åring och min räddning var dansen. Men när lärarna även i dansskolan uttryckte att de tyckte att jag skulle sluta för mitt utseende så visste jag inte vad jag skulle göra. Jag slutade äta periodvis. Men det blev inget större resultat. Jag började vid en annan dansskola där jag började som nybörjare. Efter en termin flyttades jag upp till proffsgruppen. Där fick jag vänner som såg mig. Fick bättre självförtroende och kände mig starkare. Mobbingen i skolan blev värre och i början på åk 7 bytte jag klass. Där fick jag en nystart och blev inte lika mobbad. Många i den klassen jag började i var elever som på ett eller annat sätt blivit utsatta i skolan. I min nya klass blev jag någon. Hade även hittar andra vänner från dansen som jag umgicks mycket med. Jag mådde bra!

När jag började gymnasiet bestämde jag mig för att inte söka dit där många från min grundskola skulle söka. Jag sökte till Tensta och kom in. Trivdes bra och var slank tack vare att jag nu dansade 5-7 gånger i veckan. Då hände det som inte fick hända. Jag skadade mitt knä och jag kunde inte fortsätta att dansa. Jag började istället att lyfta tyngder. Blev ganska bra på det. Fick mina första bristningar i armarna. Tyckte det var pinsamt. För mig är det bara tjocka människor som får bristningar. Vid samma tid träffade jag min första man och när jag gick ut gymnasiet var jag gravid. Slutade lyfta skrot och svällde. Jag gick upp ca 60 kg med min äldsta son.

Jag är nu 19år och är grymt överviktig. Men tack vare att jag varit dansare då har jag min grundkondition. Försökte få hjälp med min övervikt men det var svårt. Då fanns det inte så mycket annat än Rössner på Karolinska och väntetiden där var lång. Lyckades hamna i ett projekt där och fick prova en medicin som skulle öka förbränningen. Jag lyckades gå ner 25 kg. Det var en lycka som var kortvarig då projektet var över kom kilona tillbaka och jag hamnade på ruta ett igen.

I samma veva separerade min dåvarande man och jag och livet förändrades helt. Nu var jag tvungen att försörja mig och min son (på halvtid). Det gjorde att jag en period hade tre arbeten. Stressen tilltog och kilona lika så. För att göra det ännu svårare lyckas jag bryta benet under knäskålen. Benet fungerar inte som det ska och böjer sig bakåt när som. Det är både läskigt och smärtsamt så nu är det ännu större begränsningar.

När min äldsta son var 12 år träffade jag min nuvarande man. Jag blev gravid snabbt och denna gången gick jag upp 55kg. PANIK!!!! Innan förlossningen väger jag över 160 kg. Kan inte gå eller ligga i sängen utan att bli överansträngd. Förlossningen gick bra och nu kan jag gå igen. Men hur jag ser ut. När min yngsta son är nästan ett år får jag tid för en gastric. Lyckan är otrolig. Lyckan höll mellan april 2008 till januari 2009 sedan började helvetet. Slutade gå ner i vikt helt. Är i och för sig nere i 112 kg nu men det är långt ifrån det jag hoppats på.

Nytt kapitel i mitt liv:
Livet efter en gastric.